Att resa hållbart och rättvist, hur gör man?

Klimathållbar, rättvis och ekologisk turism, är den möjlig? I dessa tider, med miljontals och åter miljontals människor på flykt och en alltmer alarmerande klimatkris där varje flygresa är svår att motivera, har det för många blivit ett allt svårare moraliskt ställningstagande hur och vart vi ska resa och om vi över huvud taget ska resa längre. Jag tycker det. Men vi borde fundera mer över hur vi gör det, hur ofta vi gör det och vilket avtryck vårt resande gör, både på omvärlden och på oss själva. Det är inte alltid så enkelt, men långt ifrån oöverkomligt.

Community Based Tourism, CBT, i Kyrgyzstan

En resa kan lära oss mycket och den kan bidra till rättvisare förhållanden där nöden är stor, men också dessvärre raka motsatsen. Stora delar av resebranschen är rent vinstmaximerande och bidrar mycket lite till lokal utveckling och rättvisa i länder med utbredd fattigdom och många andra svåra problem. Speciellt i västvärlden har vi en väldigt snabb och konsumtionshungrig livsstil och samtidigt kämpar vi med en ständig tidsbrist och får våra alltmer komplexa liv att hänga ihop, vilket gör det till en svår och för många nästintill omöjlig uppgift att resa ansvarsfullt. Det är dock fullt möjligt, och gör man lite research så är det varken särskilt svårt och dessutom kan man spara in mycket resekostnader.

Vistelse hos halvnomader vid sjön Song-Kul

Några saker man kan börja med är att se efter möjligheterna att bo hos lokalbefolkningen och bidra till att de får ett bättre liv. Då menar jag inte airbnb eller couchsurfing.

Flera generationer lever tillsammans i tält under valnötsskörden i Arslanbob

I flera länder finns idéella organisationer som driver program noggrant kontrollerade program för rättvis turism där intäkterna stannar kvar i landet och hos lokalbefolkningen utan mellanhänder.

Vistelse hos halvnomader i Kirgizistan

Ett exempel på hur det kan gå till är Kirgizistan i Centralasien, ett fattigt och underutvecklat i ett problematiskt politiskt läge som trots problemen blivit ett föredöme för en rättvis ekoturism.

Jag reste med tåg till Kirgizistan för 15 år sedan. Ett halvår dessförinnan hade jag varit på biblioteket och bläddrat i reseguider och fått syn på en bild på en sjö med ockraröda klippor och vidunderliga snöklädda bergstoppar i bakgrunden. Min längtan till denna plats väcktes omedelbart utan att jag visste någonting om stället. Mitt biblioteksbesök blev verkligen en lycklig tillfällighet då det blev en resa som gjorde starkt intryck på mig.

Sjön Issyk-Kul i Kyrgyzstan

Runtomkring den lilla staden Arslanbob i den sydvästra delen av landet finns världens enda valnötsurskog. På hösten har alla barnen ledigt från skolan och tillsammans med föräldrar och mor- och farföräldrar lever de veckovis i tält i skogen där de hjälper till att skörda valnötter. Samtidigt som det är hårt arbete är det ett stort äventyr för barnen och dessutom viktigt för att föra vidare det traditionella levnadssättet med självhushållning från generation till generation.

Barn skördar valnötter i valnötsskogen utanför Arslanbob

Efter kommunismens fall och Kirgizistans självständighet från Sovjetunionen har en mycket värdefull ekoturism utvecklats i landet, CBT, community based tourism. Organisationen, som finns över hela Kirgizistan fördelat på 15 olika regioner, grundandes år 2003 med ekonomiskt stöd och expertis ifrån den statliga Schweiziska utvecklingshjälpen Helvetas. För en mycket rimlig kostad kan man tack vare CBT på ett enkelt och tryggt sätt bo med lokalbefolkningen och ta del av och uppleva kultur och traditioner, t ex genom att bo i valnötsskogen i Arslanbob och delta i skörden av valnötter. CBT är en bottom-up modell där intäkterna stannar uteslutande i lokalsamhället. CBT har mycket strikta regler för att turismen ska bevara och stärka skyddet för natur och kultur samt att vara rättvis och främja lokalsamhällets utveckling. Kirgizistan är alltjämt ett av Asiens fattigaste länder men tack vare CBT har många samhällen och flera regioner kommit upp på fötter.

Gästvänligheten är stor
…trots svåra förhållanden

Den förste Europé som upptäckte valnötsskogen var ingen mindre än Alexander den store, som sägs ha tagit med sig några av nötterna hem.

valnötsskogen i Arslanbob
En väg i valnötsskogen i Arslanbob

Kirgiserna är ett nomadiskt folk som vandrade söderut till Centralasien ifrån Jenisejflodens dalgång i Sibirien för över 2000 år sedan. Det finns inget djur som man förknippar med landet mer än den kirgisiska hästen, en liten trofast och stegsäker bergshäst. Jag hade bara några minuter på hästryggen innan hästen red i full galopp över vidderna trots att jag aldrig på egen hand hade ridit en häst tidigare.

Att hyra en häst hos halvnomader i Kirgizistan är en upplevelse utöver det vanliga

Och ibland möter man vilda hästflockar mitt i ingenstans:

Kirgizistan
Vildhästar i södra Kirgizistan
Hästar vid Issyk-Kulsjön i norra Kirgizistan

Många av kirgiserna lever än idag en halvnomadisk livsstil och beger sig på våren upp i bergen med hästar och får på sommarbete. 97% av landsytan är täckt av höga berg. Landets oerhörda skönhet har gett det namnet Centralasiens pärla. Här möts bergskedjorna Tian Shan och Pamir, som betyder “världens tak”.
Det är verkligen där man upplever att man är:

Pamir
Pamirs mäktiga toppar reser sig tvärt till över 7000 meters höjd i södra Kirgizistan

Fler bilder:

Song-Kul
Vistelse hos halvnomader vid sjön Song-Kul
sjön Song-Kul
Vistelse hos halvnomader vid sjön Song-Kul

Kirgizistan är fullt av vyer som förstummar:

Vy under färd med kollektivtaxi i Kirgizistan
Vy under färd med kollektivtaxi i Kirgizistan
Send this to a friend
Jag rekommenderar att läsa Att resa hållbart och rättvist, hur gör man?

https://chrisceder.com/1564/hallbart-och-rattvist-resande-hur-gor-man/
Send this to a friend
Jag rekommenderar att läsa Att resa hållbart och rättvist, hur gör man?

https://chrisceder.com/1564/hallbart-och-rattvist-resande-hur-gor-man/