Den tyska veckotidningen Der Spiegel, som är Europas mest sålda nyhetstidskrift och världskänd för sina många avslöjande reportage, har publicerat ett långt och genomträngande granskande reportage om hur Sverige behandlar de äldre under pandemin. I artikeln riktas skarpa anklagelser om att äldre dödats i Sverige då de förvägrats vård som kunde räddat deras liv. Avslöjandet i Der Spiegel har orsakat ett politiskt jordskred i Tyskland.

Tidningsartikeln har titeln “Corona på Sveriges äldreboenden – Den inbjudna döden”, och finns att läsa på nätet för den som har Spiegelabonnemang. Jag har översatt hela reportaget till svenska nedan. Nätartikeln med rubriken “Har Sverige offrat de äldre” har fått 1100 kommentarer, många innehållande starka reaktioner. Efter publiceringen av artikeln har en rad fördömanden av Sverige gjorts av kända och inflytelserika personer på tysk TV och i andra medier.

Mest anmärkningsvärd är kritiken från Bayerns ledare, Kristdemokraternas ministerpräsident Markus Söder, av många tippad som Tysklands nästa förbundskansler, som nyligen fördömde Sverige i skarpa ordalag på en presskonferens tillsammans med Förbundskansler Angela Merkel. Söder varnade för “konceptet om flockimmunitet” och betonade: “i Sverige har de äldre betalat priset” och förklarade i nästa mening emfatiskt att “här handlar det om respekt och solidaritet. Vi är ett välfärdssamhälle, inget Ego-land” – en glasklar känga mot Sveriges behandling av de äldre.

Merkel får vredesutbrott när hon talar om Sverige

I förra veckan rapporterade både tysk och brittisk press om att en Angela Merkel blivit märkbart irriterad och avbrutit sig själv just som hon nämnde Sveriges coronastrategi. Merkel slutade abrupt mitt i meningen med att säga att hon “talat sig själv in i ett litet raseriutbrott” . Hon hade just försökt förklara hur det “gärna citerade motexemplet Sverige” har mindre storstadsregioner än Tyskland.: “Och…hmm… det sägs att Sverige… Alltså Sverige har en väldigt annorlunda… Alltså det är ett land som har färre områden med hög befolkningstäthet…” varpå hon “fortsatte i raseri“: Man kan inte jämföra det med Ruhrområdet, där människor lever mycket mera tätt“.
Tidigare under pandemin rasade den ledande socialdemokratiska hälsa- och sjukvårdspolitikern Karl Lauterbach mot Sverige i direktsändning inför miljontals tittare: “Sverige offrar de äldre för att inte stänga kaféer“, sa den tyske riksdagsmannen som också är en framstående epidemiolog med professur på Harvard University.

Der Speigel:
Corona på Sveriges äldreboenden – Den inbjudna döden

Översatt från Der Spiegel, 9 oktober 2020, Dietmar Piper

Det finns inte många länder som anstränger sig lika hårt som Sverige för att skydda medborgarna från fara när och var som helst. Snart ska det inte inträffa fler dödliga trafikolyckor där enligt »Nollvisionen«. Alkohol får endast säljas i de statligt ägda Systembolaget-butikerna, med undantag av lättöl.

När coronapandemin kom till landet kände sig de flesta invånarna lika trygga som vanligt. De ställde sig bakom den svenska särvägen* att hantera krisen utan någon nedstängning som både säker och förnuftig. Statsepidemiologen Anders Tegnell och regeringen betonade att riskgrupperna, särskilt de äldre, skulle skyddas helt.

* en omskrivning av begreppet der Deutsche Sonderweg – den tyska särvägen – en kontroversiell idé om Tysklands unika särställning i världshistorien som föddes under Preussen och ska ha lett fram till det tredje riket.

Men sedan trängde viruset sig in på äldreboenden och vårdhem och spreds nästan okontrollerat på vissa av inrättningarna. Det är nu den främsta anledningen till att coronadödligheten i Sverige är omkring tio gånger högre än i grannländerna Finland och Norge. För egen del, sade Tegnell i en intervju, var de många dödsfallen “verkligen en överraskning.”

Vid närmare betraktelse är dock denna överraskning framför allt förbryllande. Att ta hand om de äldre är ett åtskilt, otillräckligt granskat kapitel i den pågående coronakrisen. Utanför familjekretsen talas det sällan om misstagen som läkare, sjuksköterskor och andra ansvariga gjorde, där det saknades medicinska resurser, och om den hårdhet som de sjuka och deras anhöriga utsattes för. I deras skildringar av det inträffade avslöjas emellertid mycket om samhällets inre tillstånd och värderingar.

När tyskarna betraktar Sverige ser de ett annat land, men likväl en bit av sig själva. Ikea, Abba, Pippi Långstrump – det som kommer till oss från skandinaverna, verkar ha lätt för att bli inhemskt.

Vid demonstrationerna mot coronarestriktionerna i Tyskland har Sveriges blågula flagga blivit en slags frihetssymbol. Flaggviftarna är övertygade om att besluten är smartare som fattas i Stockholm än i Berlin.

 I Sverige, liksom på andra håll, är virusets offer främst äldre. Tegnell talar upprepade gånger om “äldre äldre“ människor. Vad menar han med det?

 Det uppenbara svaret leder oss in i en samhällelig gråzon. Vad som sker därinne är inte trevligt. Skildringar från släktingar och forskningsrapporter avslöjar att många svenska Covid 19-offer fortfarande kunde varit i livet.

“Ingen försökte rädda hennes liv”, säger Anders Vahlne, professor emeritus i virologi vid Karolinska Institutet nära Stockholm. En översjuksköterska varnade i en rapport socialstyrelsen i början av pandemin för att fall av “aktiv dödshjälp” kan ske.

 Stockholmsläkaren Bengt Hildebrand lyckades bara efter svårigheter rädda sin 78-årige far, som var smittad med Covid-19 på ett vårdhem: ”De ordinerade honom morfin. Han skulle ha dött i det tysta. ” Hans far kom trots allt till sjukhus, och överlevde.

 78-årige Rita Hemsén från Gävle fick morfin på ett tillfälligt boende och dog eftersom det påstods inte ha funnits någon vårdplats på sjukhus. Efter granskning av en TV-station visade sig informationen som anhöriga fått ha varit felaktig, det fanns flera lediga vårdplatser i Gävle.

 72-årige Moses Ntanda dog av Covid-19 på ett vårdhem nära Stockholm. “Läkaren sa att de följde riktlinjerna för behandling av äldre patienter,” berättar hans systerdotter. “Han var inte ett sjukhusfall.”

 Officiell information tyder på att detta inte var enskilda öden. Även då pandemin nådde sin topp fanns det tillräckligt med lediga intensivvårdsplatser på landets sjukhus, sa Sveriges socialminister Lena Hallengren. Något som hon tillkännagav som en stor framgång, som bevis på smart ledning av sjukvården.

 Hennes synsätt är inte helt orimligt. “Platta ut kurvan” var under våren det globala mantrat för virusbekämpningen. Politiker och läkare ville till varje pris ville förhindra att sjukhusen överbelastades när infektionstalen sköt i höjden. De som hela tiden hade lediga intensivvårdsplatser hade åtminstone vunnit denna kamp.

Triage

Samtidigt bestod en del av beredskapen under coronakrisen i att ta fram en plan för en eventuell överbelastning av systemet. Vem får vård först, vem får vård därefter, vem får ingen vård alls? Termen triage har använts för detta i militärmedicin. De svenska riktlinjerna för “prioritering” anger flera grupper som inte ska få intensivvård om sjukvården nått sin kapacitet. Ett av kriterierna är den uppskattade “biologiska åldern”, ett annat är underliggande sjukdomar.

“Vi lever i en Peter Pan-kultur där ungdomen förhärligas.”

  De som enligt läkare är biologiskt mellan 60 och 70 år och har som har svikt i två organsystem, såsom hjärta och njurar – prioriteras inte. De som är biologiskt mellan 70 och 80 och har svikt i ett organsystem – prioriteras inte. De som inte har allvarliga sjukdomar men som är biologiskt över 80 år – prioriteras inte.

 Eftersom de svenska sjukhusen aldrig blev överbelastade borde riktlinjerna ha stannat kvar i byrålådan. Men uppenbarligen var det inte så.

 Sjukhusläkare rapporterar om att de inte fick lov att behandla vissa av de inlagda Covid-patienterna på korrekt sätt. En av dem sa till tidningen ”Dagens Nyheter”: ”Vi tvingades låta människor dö framför våra ögon, även om vi visste att de hade goda chanser att överleva på intensivvården.” En annan läkare bekräftade samma sak: ”Detta hände flera gånger om dagen.” De ansvariga förnekade anklagelserna. En utredning har inletts och resultaten väntar.

 Det har redan blivit uppenbart: Döden var rentutav inbjuden i Sverige. Det började med de allvarliga bristerna på äldreboenden och vårdhem. Då fattades ofta beslutet att ordinera palliativ vård i livets slutskede istället för att köra de som var sjuka till sjukhuset. Och även på sjukhusen var läkare uppenbarligen tvungna att vägra patienter behandling med goda utsikter till tillfrisknande.

 Möjligtvis är Sverige bara några steg före länder som Tyskland. Medellivslängden där har redan uppnått 85 år bland kvinnor och 81 år hos män (i Tyskland är motsvarande siffror 83,6 och 78,9 år). 60 procent av svenskarna mellan 65 och 84 år upplever att de har god hälsa, 2002 var denna andel bara 53 procent.

 Det finns många anledningar att vara glada över det. Men bilden av äldre som sjuka är dominerande hos allmänheten. Stockholmsförfattaren Marcus Priftis, som har skrivit en bok om “superseniorer”, säger: “Vi lever i en Peter Pan-kultur där ungdomen förhärligas och åldrandet ses som en försämring med ökande demens.”

 Enligt World Values ​​Survey, en internationell samhällsvetenskaplig studie, är Sverige ett av de länder där äldre tenderar att nedvärderas. Knappt mer än 20 procent av de tillfrågade i landet betraktar människor över sjuttio år med respekt, mindre än i de flesta andra undersökta länder. Den i Sverige välkända legenden om klipporna, där en blodig ritual sägs ha ägt rum, passar väl in i sammanhanget.

 Enligt denna kastade sig under vikingatiden gamla människor som ansågs vara förbrukade ner från branta klippor eller blev knuffade. Även om det nu anses osannolikt att Ättestupa-legenden baserar på historiska händelser, berättas den gärna.

Senicid – frivillig eller ofrivillig eutanasi av äldre

Skildringar av senicid, det socialt accepterade dödandet av äldre människor, är också en del av kulturarvet på andra håll, till exempel i Ryssland eller Japan. Dess sanningsinnehåll ifrågasätts visserligen nuförtiden av en övervägande majoritet av forskare, men ansågs länge vara högt. Etnologer tolkade legenderna som folklig historiografi: I olika delar av världen var det förr i tiden brukligt att befria samhället från en börda genom socialt acceptabelt mord.

Det mest fruktansvärda med saken är förmodligen: I föreställningarna om senicid slumrar potentialen att den ska framstå som en mänsklig konstant, som förbinder länder och tidsepoker med varandra. Seniciden är arkaiskt brutal – och samtidigt teknokratiskt rationell.

Även i Tyskland förs det diskussioner – som i Sverige – om att man bör koncentrera sig på att bevara de yngres frihet och skydda de äldre i största möjliga utsträckning. Också där får det genklang: Om det inte fungerar ska de helt enkelt dö.

Frågan om hur länge gamla människor ska få leva och när de hellre bör dö ställs inte bara under coronapandemin. Den kommer att ställas allt oftare i framtiden. De hälsoekonomiska modellerna som används för att beräkna sjukvårdens kapacitet handlar i slutändan enbart om: Vem tilldelas medicinska resurser? Och vem gör det inte?

För att man inte ska bli överraskad av detta är det värt att se på den svenska behandlingen av de äldre under coronaåret 2020. De flesta kommer att se det som ett avskräckande exempel, en avvikelse (anomali). De som däremot tycker att den nordiska kylan i dessa dagar är framåtsträvande bör fråga sig varför.

Ett gillatryck på min Facebooksida är välkommet och värdefullt för mitt arbete. Då missar du inte mina många inlägg.