En utflykt till urskogen. Så underbart skönt att kunna tillbringa en stund i natur som Göteborgs Stads många destruktiva händer inte rört och skadat. Här värdesätts gamla träd och en biologisk kontinuitet, där ekosystemet varit obrutet under mycket lång tid. I århundraden. Eller rent av så oerhört länge som 10.000 år faktiskt, då inlandsisen drog sig tillbaka, varefter Särö Västerskog varit skogsklätt enligt Länsstyrelsen. För en sådan kontinuitet krävs en oavbruten och rik tillgång på gamla träd. De finns det gott om i Särö Västerskog. Många av de knotiga och av vind och väder förkrympta tallarna är häpnadsväckande gamla – över 300 år. Vid inventeringen av skogen 1914 fann man en tall med 480 årsringar. Om den lever än idag är den närmare 600 år gammal! Många av ekarna är hundratals år gamla giganter. De hyser ett ovanligt antal signalarter liksom sällsynta utrotningshotade skalbaggsarter, s k urskogsrelikter, som bara lever i de mycket gamla träd och deras multnande ved som man hittar i urskogar. I dagens Europa är dessa mycket få och i vårt land utgörs de av små rester av urskogsnära skogsmiljöer som återstår idag.

Dessvärre är Särö Västerskog ett undantag. Runtomkring naturreservatet fanns tidigare en rikedom på mycket gamla träd som på ytterst få platser i vårt land. Det visar den enastående kartläggning som gjordes av områdets gamla träd. Utforskningarna, som gjorde i samförstånd med fastighetsägare på privatmark, visade att ett stort antal av dessa träd försvunnit de sedan 1995, nästan alla fällda med anledning av nybyggen av villor, för att dra nya avlopp eller för att de stört utsikten. Trots det finns det fortfarande kvar en sällsynt rikedom av grova, mycket gamla träd på Särös privata fastigheter. Kartläggningens författare avslutar med

Kunskap om naturvärden, de skydds- värda träden och de rödlistade arterna behöver spridas vidare. Naturvård behöver också utföras på enskilda skyddsvärda träd för att bevara dem så länge som möjligt och för att värna rödlistade arter speciellt knutna till träden. En trädvårdsplan behövs som grund för naturvård på längre sikt. Frågor om hur vård och förvaltning av naturvärden på privat mark på Särö bäst bör organiseras och om hur olika intressen kring träden, trädmiljöerna och naturvärdena ska kunna balanseras på ett för alla parter nöjaktigt sätt är också viktigt att arbeta vidare med.

Det vore naturligtvis bra om de privata fastighetsägarna hörsammade ovanstående. Men dessvärre visar mina observationer att så inte är fallet. Jag får skäl att återkomma till denna punkt.

I dagens Europa är dessa mycket få och i vårt land utgörs de av små rester av urskogsnära skogsmiljöer som återstår idag.

Skötselingreppen i Särö Västerskog förefaller vara få och varsamma, även om man ställer sig frågande till åsynen av nyligen ringbarkade bokar. Istället läggs resurserna på att skapa tillgängliga promenadvänliga skogsstigar och gångvägar för alla – även äldre med dålig balans – med god skyltning, däribland ordentliga förbudsskyltar mot lös hund, vilket helt saknas i Välens naturreservat i Göteborg, med förekomst av över 240 fågelarter, varav flera bygger bon på marken, gömda i vegetationen.

Gångvägarna och stigarna i Välen är också under all kritik och det saknas skyltning om förbudet mot lösa hundar. I tio år har jag tvingats agera polis och får nästan dagligen springa in reservatet och upplysa hundägare om att de är skyldiga att hålla sina hundar kopplade. Ofta får jag mothugg och blir emellanåt till och med hotfullt bemött av aggressiva personer. Många av hundägarna påstår felaktigt att det inte finns något förbud. Göteborgs Stads ovilja att sätta upp skyltar i naturreservatet ger dessvärre dessa lagbrytare vind i seglen. Får lösa hundar springa omkring i Vägen är markhäckande fåglars ägg och ungar hjälplösa offer. Hundarna jagar och dödar även andra fågelarter, vilket många bilder på sönderslitna döda fåglar vittnar om. Ofta räcker det med att en hund skrämmer upp fågelföräldrarna för att de ska överge sina ägg eller nyfödda kull och en ny generation går förlorad. Och även vuxna fåglar faller offer för hundangreppen. I Välens ornitologiska facebookgrupp cirkulerar ofta bilder på döda fåglar som hittas bitna och illa åtgångna på marken – ett typiskt tecken på hundattacker. Att lösspringande hundar orsakar väldigt svåra skador på fågellivet och småvilt i naturområden har man sett i andra länder, bl a i Österrikes huvudstad Wien, där vissa parker och grönområden var i det närmsta tomma på vilt då det saknades förbud mot lösa hundar. När förbud infördes har djurlivet återvänt. Men Göteborgs Stad vägrar trots det hårdnackat att snart 10 år efter naturreservatets invigning i Välen sätta upp en enda förbudsskylt som informerar om att det faktiskt är förbjudet att ha lös hund i Välen – året runt! Jag återkommer (så klart) till alla andra brister och tråkigheter i Välen, men för ögonblicket vill jag inte sprida mer dåligt humör när jag bjuder på denna underbart natursköna inblick i denna evighetens skog.