“Åh ja, jag vill inte leva förgäves som de flesta. Jag vill skänka glädje och nytta åt de människor som lever omkring mig och ändå inte känner mig. Jag vill leva vidare, även efter min död. ” skriver Anne Frank den 5 april 1944 i sin dagbok.

Idag är det Anne-Frank-dagen. Anne Frank skulle fyllt 91 år idag. Varje år på hennes födelsedag hedras Anne Franks minne. I Tyskland med en nationell aktionsdag mot antisemitism och nazism för skolbarn. På hundratals skolor i hela landet befattar sig eleverna med Anne Franks liv, lidande och eftermäle under en hel dag. I fokus står frågan hur Förintelsen egentligen kunde inträffa.

I ett nyhetsinslag från tysk TV får vi höra några skolbarnens tankar. – Därför att man inte vill att något sådant ska kunna ske igen och därför måste man visa respekt för historien, säger Aylin, en flicka i tioårsåldern på Anne-Frank-skolan i Berlin, där eleverna högtidlighåller Anne Franks minne med ett hav av blommor framför hennes portträtt.

Anne Frank började skriva en dagbok idag på denna dag för 79 år sedan, den 12 juni 1942. I över två års tid skrev Anne Frank i sin dagbok, ifrån gömstället i ett undanskymt gårdshus i Amsterdam där Anne och hennes familj gömde sig med fyra andra personer för att undvika att bli arresterade av nazisterna.

I augusti 1944 upptäcktes familjen Frank och deporterades till förintelselägret Auschwitz-Birkenau tillsammans med familjen van Pels som de gömt sig i gårdshuset med. Anne hade fyllt 15 år tre månader tidigare och undkom därmed att omedelbart föras till gaskamrarna vid ankomsten till Auschwitz-Birkenau. Då de Allierade ryckte närmare förintelselägret började nazisterna att evakuera internerna till andra läger. Anne och hennes syster sattes på ett tåg till koncentrationslägret Bergen-Belsen den 1:a november 1944. Kvar i Auschwitz blev deras föräldrar Edith och Otto. Edith Frank dog av undernäring den 6 januari 1945, bara veckor innan lägret befriades av framryckande sovjetiska trupper. Otto Frank överlevde.

Margot Frank dog i början av mars 1945, Anne några dagar senare. Överlevande vittnen har berättat att de båda flickorna var utmärglade av undernäring och att de visade tydliga symtom på att varit smittade av den fläcktyfusepidemi som grasserade i lägret dagarna innan de dog. Blott några veckor efter systrarnas död befriades Bergen-Belsenlägret av brittiska och kanadensiska styrkor.

Anne Franks dagbok lämnades kvar hos en person som hjälpt familjen i Amsterdam och hölls gömd undan Gestapo till krigsslutet.

I Sverige fortsätter nazismens förbrytelser dessvärre att falla i glömska – mer och mer för varje år som går. 2016 framtog regeringen en nationell plan för att “motverka rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Planen utgör ett samlat grepp och inbegriper strategier och insatser för att förebygga och motverka antisemitism och andra former av rasism genom förbättrad samordning och uppföljning, mer utbildning och forskning, ökat stöd till och fördjupad dialog med civila samhället, ett förstärkt förebyggande arbete på nätet och ett mer aktivt rättsväsende.” Man utsåg ett särskilt sändebud för Interkulturell och interreligiös dialog inklusive antisemitism och islamofobi på internationell nivå.

Problemet är att frågorna är alldeles för stora och komplexa för att inrymmas i en och samma plan som ett enda sändebud ansvarar för. I Tyskland har regeringen ett sändebud för antisemitism vars uppgift är att bekämpa judehat och förintelseförnekelse. Och Tyskland är inte ensamt. Ett sändebud för antisemitism finns bl a i Frankrike, Österrike, Schweiz, Grekland, Italien och Storbritannien.

De senaste åren har vi sett en oroande ökning av antisemitiska hatbrott och en ökad acceptans för att nazistiska rörelser ska få demonstrera öppet på gator och torg. Statsminister Stefan Löfvén säger att nazistdemonstrationer väcker avsky hos honom, men samtidigt säger han att nazister har yttrandefrihet att demonstrera som alla andra. Det är en dessvärre en kontraproduktiv och flat inställning till en grupp som innebär ett allvarligt hot mot demokrati, frihet och judars och andra utsatta folkgruppers rättighet att leva tryggt och ohotat i Sverige. Det är oacceptabelt år 2020, ett år då en lång rad länder högtidlighåller minnet av Förintelsens offer med ett stort antal ceremonier som givits stor uppmärksamhet på TV och i massmedia. Samtidigt som vi i Sverige bevittnar en oroväckande normalisering av antisemitism och likgiltighet inför nazistiska rörelser. Sverige måste göra mer!

Därför uppmanar jag Sveriges regering att ta de antisemtiska hoten på allvar och nästa år instifta en aktionsdag på Anne-Frankdagen.