I Europa lever två vilda kattdjur – lodjuret och den skygga europeiska vildkatten. I Tyskland hade lodjuret varit utrotat sedan 150 år, när ett utplaceringsprojekt av lodjur från vildparker år 2000 inleddes i bergskedjan Harz, belägen i förbundsländerna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen.

I Harz djupa dalar och på dess fjäll växer naturnära skogar som inte längre brukas. I hjärtat av det 110 kilometer långa bergsmassivet ligger nationalparken Harz, 250 kvadratkilometer stor, bestående till 95 procent av skog. I djupa dalgångarna och branta kanjoner växer ravinskog utmed porlande bäckar och vattenfall, en mycket värdefull och artrik biotop med många fuktälskande växter inunder stora, skuggande lövträd. De dominerande trädslagen är ask, skogsalm och lönn. För boken är det för fuktigt och mörkt. Halvvägs upp på fjällen tar istället boken över. Gammal bokskog där träden får dö en naturlig död och långsamt förmultna skapar levnadsbetingelser åt ett unikt ekosystem med sällsynt stor artrikedom: 27 däggdjursarter, 70 fågelarter, 70 snigelarter, 1500 skalbaggearter, 1.300 fjärilsarter och 2.300 ytterligare insektsarter, 560 spindeldjurarter, 26 gråsuggearter (kräftdjur), 380 maskarter und 3.300 svamparter profiterar av den förmultnande bokveden. På 700 meters höjd ändrar lövskogen karaktär till en naturlig bok-granblandskog, som på 800 meters helt tas över barrskogen och harzgranen.

I dessa fredade och idag orörda skogar i den tyska bergskedjan, som tills för trettio år sedan delades på mitten av der “Todesstreifen” – dödsremsan i svensk översättning, en vegetationsfri korridor som utgjorde den hårt bevakade inomtyska gränsen mellan Öst- och Västtyskland, har sedan den tyska återföreningen blivit livsrum åt Tysklands första och idag största lodjurs- och vildkattpopulationer. Mellan år 2000 och år 2006 sattes nio lodjurshanar och 15 honor ut i Harz. Idag är det långsamt reproducerade lodjurets population i Harz 90 individer stor, varav 55 är vuxna djur. Även idag finns en gräns mellan frihet och instängdhet. Gränsen mellan lodjuren som lever i nationalparkens vilthägn och de fritt levande lodjuren. Det får en ung hane som hör en honas lockande jamande erfara, när de två möts, åtskilda av det oöverkomliga stängslet.

Långsamt har lodjuret börjat sprida sig också utanför Harz, men dess framtid är fortsatt oviss trots att det är strängt fridlyst och jakt på djuret är totalförbjuden. Det enda som det skjuts med är de bedövningspilar som rovdjursforskarna använder när det förser lodjur med sändarhalsband, för att i sina forskningsprojekt kunna studera hur lodjuret sprider sig och etablerar nya revir.

I Harz lever också Tysklands flesta europeiska vildkatter, över 500 stycken, ett mycket skyggt djur som blott är en avlägsen släkting till våra tamkatter, trots att de vid en första anblick kan förefalla att likna varandra mycket. Vildkatten är dock betydligt kraftigare byggd än tamkatter. Ansiktet är bredare, dess svans är prydd med två till tre tydliga svarta ringar och slutar med en trubbig svart spets. Pälsen är grågulaktig utan tydlig teckning. Endast vildkattungar har teckning i form av svarta ränder, som syns tydligt i ansiktet. Därför händer det dessvärre med jämna mellanrum att människor hittar vildkattungar under skogspromenader, som de förväxlar med övergivna tamkattungar och tar med sig och lämnar in till stationer för hemlösa katter. Vildkattmamman hade blott lämnat ungarna tillfälligt för att jaga åt dem. När vildkattungarna har avlägsnats av människor är det inte längre möjligt att placera tillbaka dem hos modern, utan de måste transporteras till specialiserade uppfödningsstationer för vildkatter, där de stannar tills de blivit könsmogna, varefter de återförs till det fria.

En väsentlig skillnad mellan vildkatten och tamkatten är att vildkatten inte kan domesticeras utan förblir vild och otämjbar livet ut även om den lever i djurparker och är van vid nära kontakt med människan. Den låter sig därför inte kelas med utan reagerar med att klösa vilt och morra högt och hotfullt mot den som är dum nog att försöka.

20.000 kilometer vildkattkorridorer

I Tyskland pågår på många platser projekt med att plantera tusentals träd och buskar i 50 meter breda korridorer, som ska förbindas med varandra för att skapa ett landstäckande nät av gröna vildkattskorridorer, för att skydda vildkatten och öka dess antal genom att ge den möjligheter att sprida sig till skogsområden över hela Tyskland, och även till grannländer, där vildkatten sedan lång tid varit försvunnen. Nätet av gröna korridorer kallas för “Räddningsnätet för vildkatter” och är ett generationsprojekt där många tusentals frivilliga och stora miljöorganisationer deltar i samarbete med statliga och delstatliga naturskyddsmyndigheter för att nå det osannolika målet på sammanlagt 20.000 kilometer vildkattskorridorer i Tyskland! Naturligtvis kommer många andra vilda djur också ha nytta av vildkatternas räddningsnät, inte minst andra rovdjur som vargen och lodjuret.